Dock ett bekymmer som inte är så skönt är att jag måste ringa alfakassan, varför är det ens jobbigt? Nej, ta tag i det jobbiga är en vuxens plikt, (vilket jag ju blivit! Smärtsamt en del gånger, men ändå;) såsom att ta sig igenom livets svårigheter, trångmål och konflikter. Oh ja!
Trots olika faser i livet, del av gott och ont (läs ovan) är det i slutänden härligt att växa upp, att bli vuxen och självständig, en individ som skapar sitt liv och framtid utan familjen som första prioritet. Missförstå mig inte, min familj betyder allt för mig, men samtidigt växer man ju upp till att skapa sin egen familj och kan inte hänga på sin nuvarande familj som förut.
Det kan vara smärtsamt att inse det att man är på väg att växa ur familjens trygga vagga och skapa sig sitt eget. Att inse att jag står ensam, det är upp till mig att skapa mitt liv. Jag kan inte falla tillbaka på vänner, som man gjorde förut, alltid göra saker med familjen, som förut. Jag står ensam, utan några tryggheter eller safetyzoner, nu är allt upp till mig.
Om knappt en månad åker jag till ett helt nytt land, väldigt långt bort, i en ganska lång tid! Det är verkligen en resa in i det okända, ett tumlande i mörker och utan kontroll. Ett äventyr som jag står ensam inför, alltså HELT ensam utan någon som helst trygghet (som jag känner den).
Samtidigt så finns det alltid någon där, som bär mig, som tröstar mig och som aldrig lämnar mig ensam. Och det är jag SÅ tacksam för. Tack GUD för det!
Jag tror jag håller på att växa i många avseenden. Och att jag kommer komma ut starkare än någonsin på andra sidan. Ser på framtiden med ett leende och hopp! Nu kör vi.
XoXo, filosofen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Rapsgatan,Uppsala,Sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar