Sitter i detta nu i Eriksberg på café och dricker cappucino och inväntar Elida. Har haft några Riktigt bra dagar i London och hos Kate o Bertil o Lukas å alla fester och ska vara med några dagar till nu. Blir så lycklig av att tänka på alla fina släktingar o människor som finns runt mig.
Och så händer det som inte får hända. Man får höra om massakern i Norge och det gör mig så ledsen. Det är så nära också, tre timmar bort o kunde lika gärna varit här? Verkligen den värsta mardrömmen och jag blir helt ärligt rädd. Vem vet vad som kommer hända näst?
Jag kan bara be till Gud o tacka honom för livet och för varje dag som jag får leva och gå i ett par skor. Kanske dags att börja att inte ta livet för givet? Eller att ta vår familj för givet eller våra vänner? Låt oss börja ännu mer, uppskatta varandra och leva för varandra, för vi vet ju faktiskt inte hur länge vi eller dom kommer finnas kvar.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar